19:46 2021-12-10/ Att orka när du inte orkar.

Det gör ont igen. Det ilar i kroppen och jag kan inte ligga still. Jag är svettig och äcklig men envisas ändå att ligga med bolltäcket över huvudet. Det känns bäst så. Men ingenting känns riktigt bra. ”Jag vet inte hur jag ska klara det” säger jag. Men sen klarar jag det. Det har jag gjort varje förbannade gång jag yttrat orden. För här sitter jag. Fullkomligt levande och relativt hel.

Efter varje pissig dag kommer en ny dag med nya chanser (att också må förjävligt). På kvällarna känns det lättare. Jag kan äta lite mat. Dricka. Livsnödvändiga saker jag inte har tid med när jag spontanantänt och ligger och brinner. Huvudvärken är så intensiv att jag är kräkfärdig och behöver släcka lamporna. Det blir bättre. Sen sämre. Sen bättre. Sen sämre. En evig karusell. Jag är åksjuk. Jag vill kliva av.

Säg det tills du tror på det själv; imorgon blir bättre dag. Imorgon blir en bättre dag. Imorgon blir en bättre dag.

18:50 2021-12-08/ Säg mig, säg mig.

Generellt känns det, inte lättare, men mindre. Det som hela tiden upptog tankeverksamheten får inte längre lika mycket plats. Jag tänker inte på det. Inte hela tiden. Bara när jag ser något som påminner. Eller när vikarien liknar honom. En befängd tanke att de skulle ha sökt upp mig. Som om de hade tid att bry sig om mig nu, år senare. En ström av patienter som alla blir behandlade på samma undermåliga sätt. Jag ska inte tro att jag är så jävla speciellt.

Jag dricker mitt kaffe. Tvättar mina sängkläder. Promenerar på åkern med hunden. Vågar mer och mer men ändå ingenting. Pappa handlar åt mig. Min samtalskontakt promenerar hit och sitter i min gula fåtölj istället för att jag ska ta mig ner till öppenvården. Jag är tacksam. Men en totalt jävla värdelös människa.

19:40 2021-12-06/ Det skrivna ordet.

Jag hatar mig själv. Och jag trodde alltid att det var det normala. Att våran lott i livet var och förblev att vara sin egen största kritiker. Och vi pratar inte om konstruktiv kritik inte. Vi sågar oss själva vid fotknölarna. Du är ful och dum och allt du producerar är skräp. Vet du? DU är skräp. Till och med ditt självförakt är egoistiskt.

Jag läser. Och läser om. Ångrar mig. Ångrar mig igen. Fram och tillbaka. En halv sekund är jag nöjd sen sköljer skammen övre mig. Vem tror jag att jag är? Varför skulle någon vilja läsa min historia? Alla människor har en historia. Mer eller mindre spännande. Är min misär tillräckligt gripande för att anses intressant? Är det bara en alldaglig historia klädd i svåra ord? Jag fick till mig att jag hade en gåva. Kunde uttrycka mig. Kanske ville de bara vara snälla. Jag ville aldrig vara bra förrän jag hörde att jag var just det - bra. Där och då vaknade prestationsångesten. Jag raderar. Dödsstädar internet. Om om OM det skulle bli nåt av det som antagligen inte alls blir nåt. Då kan jag inte ångra mig. Det skrivna ordet skulle för all framtid vara kvar. Orkar jag verkligen det?

16:31 2021-12-05/ Förlåt sådär tio år efteråt.

Jag drabbas då och då av en äcklig känsla av att allt är på riktigt. Att det inte är en lek det här. Att handlingar har konsekvenser. Att andra blir drabbade av mina dumma beslut.

Jag har glömt det många gånger. En mamma, en bror, en pappa och en syster som fick gå förbi poliserna i hallen. En oro som gjort ont där jag var orsaken. Hur mamma drog efter andan den allra första gången hon såg mina armar och vi fick åka in och laga det jag haft sönder. När hon grät och bad mig komma hem igen. När hon visste att det inte skulle sluta bra, Eller hennes bottenlösa smärta när hon fick höra att de spänt fast mig. Något som kanske gjorde mer ont i henne än det någonsin gjorde i mig. Jag glömmer att smärtan, menad för mig, flyter ut över de andra. Att hand i hand med min ångest går mina anhöriga. Jag har skadat dem, fastän det aldrig var riktigt meningen. Och jag önskar jag kunde be om ursäkt men smärtan försvinner inte. Det som har hänt kan inte raderas.

Men som tack för det ni gjort ska jag finnas. Jag ska stanna här.

Det vore ett sådant slöseri annats.

14:24 2021-12-05/ Den tysta destruktiviteten.

Pappa sitter i min soffa och jag ligger under täcket i sängen, högst fokuserad på att inte självantända och brinna upp där jag ligger. Han sitter där tills jag somnar sen åker han igen.  ”Jag kanske har en tumör i hjärna som trycker på nåt center och därför mår jag såhär” säger jag halvt på skämt till min syster i telefonen dagen efter. Så enkelt det hade varit. Att allt gick att skylla på fysiska faktorer och så kunde man plocka bort den fiktiva tumören och allt blev bra sådär från en dag till en annan. År av ohälsa plötsligt förklarat och botat. Allt skulle bli bra.

Men jag tror inte det finns någon tumör i min hjärna.

Och jag kan inte dela med mig av allt. Det som händer, det som hänt. Vissa saker gör jag bäst i att aldrig uttala. De vill gärna ha alla smaskiga detaljer om destruktiviteten. Men man får ABSOLUT inte skriva om det. Hur man än gör blir det fel ändå. Det går inte att göra dem nöjda. Håll käften men berätta gärna. Om smärtan och det destruktiva och livet som inte blev som jag tänkt mig. Det blir inte rätt hur jag än gör.

12:30 2021-12-02/ Jul utan känsla.

Skräckscenarion och katastroftankar. Tänk om allt skiter sig. Tänk om himlen ramlar ned och solen slocknar. Tänk om telefonen ringer och livet aldrig blir sig likt igen. Ska jag leva länge till är katastrofer oundvikliga. Förr eller senare. Låt allt bara gå åt helvete, så är det gjort sen.

”Du kan få min adventsljusstake, jag vill inte ha den”. Det finns en bra anledning. Rättelse: det finns en anledning, men jag tror inte den klassas som särskilt bra. Jag grabbade tag i vad-som-helst och nu råkade det stå en adventsljusstake med sladd i fönstret på avdelningen, 2018 eller 2019, vem vet? Och de tog tag i mig och de bände den ur mina händer. En förvirrad medpatient satt i fåtöljen. Sen plockades de bort. Och julen kändes inte där. Inte då.

Tur och retur till Rättvik. Jag klarar det men det är fan på håret. Hela tiden på gränsen till en full-blown panikattack. Jag klarar knappt vardagliga sysslor längre. Klarar inte av att lämna den trygghet jag byggt upp i mitt luftslott. Den gula fåtöljen placerad mitt i rummet. Jag är rädd. Mest hela tiden.

11:50 2021-12-01/ Första, andra, tredje.

Du gjorde mig så illa december. Och tro aldrig någonsin jag kommer att få glömma. Jag hatar dig, för det du gjorde mot mig var oförlåtligt.

Jag låter tiden gå. Jag låter veckor bli till månader bli till år. Snart är det så avlägset att vi knappt var samma person du och jag. Cellerna byts ut tillslut, jag blir någon annan. Ibland är det den mest tröstande tanke som finns. Att det inte var mig de höll fast. En annan version av personen jag påstår mig vara. Jag är inte ens säker på att vi bär samma själ, tanke, känsla. För jag blev någon annan där och då. Ett före och ett efter.

Släpp det, gå vidare. 

15:42 2021-11-29/ Om jag blundar.

Det är måndag och mamma åker tillbaka igen. Tar det försenade tåget hela vägen hem till Stockholm. Helgen kom och gick och eftersom jag fortfarande kan göra; absolut ingenting, så blev det inte heller särskilt mycket gjort. Mamma fick gå alldeles själv till affären, rasta hundarna, diska, göra mat. Jag känner mig värdelös. Bidrar inte till något. Även fast hon sagt flera gånger att hon vet hur det är nu, och att jag ibland inte kan göra mycket mer än att ligga med täcket över huvudet och vänta på att det ska kännas bara lite lite mindre.

När var det senast såhär illa? Ångesten. Jag klarar mig bättre nu. Och mamma säger att hon är stolt över mig som kan rida ut det. Som har hittat ett sätt som inte är destruktivt. Täcket över huvudet. En minut i taget.

Hönan eller ägget. Jag följer rekommendationerna jag får. Men jag är inmålad i ett hörn. Gör som du vill men skyll dig själv om det går åt helvete. Jag vågar inte. Inte när de säger så. Inte när de säger att det kan bli sju resor värre om jag abrupt slutar med medicinen. Samtidigt känner jag att något är fel. Aldrig har ångesten tett sig så fysiskt i kroppen. Som parasiter i köttet. Jag kan inte andas - jag kan inte andas.

Hade det inte varit för det öppna PTSD-såret hade jag lagt in mig. Hade det inte varit så att den enda hjälpen du får på en avdelning är att någon kikar in i rummet lite då och då. Förhoppningsvis tillräckligt ofta för att du inte ska hinna dö under tiden. Om det inte var så att du är instängd med dina tankar, utan möjlighet att ta en promenad, en dusch eller klappa en hund när det känns som värst. Få panik och istället riskera att bli utsatt för tvångsåtgärder. Stirra in i väggen tills det känns bättre. Då hade jag åkt in. Bett på mina bara knän efter vad-som-helst annat än det här. Men nu går inte det. Och jag tror de flesta både tror och vet att möjliga katastrofer vore bättre än att låsa in mig. Och det är skönt att jag inte är den enda med den åsikten.

Idag hade jag musiken som på replay i min hjärna. Om och om igen. Och det högg, högg, högg. Kan vi snälla lyssna på något annat.

Tillägg: sorry för min pissiga inställning till psykiatrin. Det finns hjälp att få och jag förespråkar alltid att söka hjälp om det behövs. Det är bara svårt att få fram det mellan det brinnande hatet och kritiken. De har gjort mig så illa. 

20:48 2021-11-27/ Aj.

Världen är vit. Jag blir blöt om strumporna när jag går i det frostiga gräset. Allt måste kännas men inte det. Jag blir inte av med känslan. Hur snabbt jag än springer är den mig hack i hälarna. Trots att det borde kännas bra så gör det inte det. Jag är så obeskrivligt trött nu. Hit men inte längre. Jag vill lägga mig och självdö i ett hörn någonstans. Glömma bort att jag finns för bara några sekunder. Men efter varje avslutad dag kommer en ny. Jag vill säga upp prenumerationen. Tack men nej tack.

Positivitet. Jag försöker att avsluta med ord som inviger hopp. Jag är inte död och ibland är det de enda jag kan erbjuda. Kanske inte ett liv värt att leva. Inte nu. Men sen. Jag lovar.

19:28 2021-11-26/ Mindre ont tillsammans.

”Hur mår du?”

Jag mår inte alls bra. Det är därför hon sitter där i den gula fåtöljen torsdag efter torsdag. Det är outtalat. Jag behöver inte säga det längre. Det syns på hela mig. Ångesten sitter i huden. Jag är lätt självlysande som uranglas under en UV-lampa. Eller så syns det i ögonen. Pupiller som hål ända in till själen. Där skymtades något viktigt en gång. Men det var länge sen nu.

Kroppen ilar och jag kan inte sitta still. Jag lägger mig i sängen och drar täcket över huvudet. Låter bli att andas tills det känns bättre. Tillslut gör det det. Allt går över. Även det onda.

Och jag har finbesök från huvudstaden. Ångesten tar inte semester. Men jag är i alla fall inte ensam. Och det är bättre att ha sällskap med ångest än att ha ångest alldeles själv.

20:41 2021-11-21/ Dum på TV.

Tantbenzo och långa dagar som knappt hinner börja förrän jag önskade att de var över. Räknar timmar baklänges, planerar pillerintagen, 12-15-17-20. Så jag inte sitter där utan när det river som värst i bröstet. Så det alltid finns ett piller kvar i värsta fall. Inrutat och utstuderat. Viktiga detaljer; som att inte vakna innan 12. Då räcker inte tabletterna. Och jag lärde mig tidigt att sova bort problemen. Det är en revolterande metod. Jag tror jag kommit att bli lite av en expert.

Men det är okej. Jag är okej. Jag går vilse i skogen bakom åkern men hittar hem igen. Inte en metafor, men funkar även så. Och jag vet att du kanske inte tror mig. Men jag har också förlorat något. Det går inte att stänga av sådär från en dag till en annan. Inte för att det på något sätt är synd om mig. Mina dumma beslut och värdelöst valda ord.

Ett tag kände jag inte något för någon. Jag var helt känslomässigt avtrubbad. Som en robot utförde jag mina sysslor utan empati, utan känsla. Sen, senare, när det kom ifatt mig grät jag framför cancerfondens reklamfilmer och ”barndom utan baksmälla” på TV. Och trots att jag inte tycker om att vara ledsen så kändes det ändå bra att äntligen få vara lite mänsklig. Samtidigt som allt det där jag hann göra nu förvandlades till ett stort grått moln av dåligt samvete som jag alltid får bära med mig.

Men nu är klockan snart tillräckligt för att jag ska få sova.

Så gör vi om allt imorgon.

Igen.

Igen.

Igen.

14:30 2021-11-20/ Rakbladsdöden.

Jag drömmer mardrömmar om de sylvassa metallbitarna. Hur jag letar febrilt utan att hitta en enda. Genom mataffärer och byrålådor. Hur det inte blir tillräckligt eller hur allt går åt helvete. Jag drömmer om gamla barndomsvänner med lindade armar och avsaknad av kroppsdelar. Som om mitt inre försöker reta mig. Hur det aldrig var riktigt tillräckligt. Och hur jag ibland känner att jag har förlorat en del av mig själv när jag gav upp det. Skärandet. Som om det var något värt att spara.

Jag lyckades ha sönder mig totalt och när rädslan lagt sig var jag orimligt nöjd över det. 

Att kalla mig galen var en underdrift.

19:49 2021-11-19/ Att må bättre.

”Är det en bättre dag idag?” Hon säger att hon hör det på mig. På rösten när jag pratar. Och det är en bättre dag. Jag tar ingen extra medicin förrän vid 15 och jag glömmer till och med bort att ta en extra tablett innan jag går ut på åkern med odjuret. Och jag dör inte. Jag faller inte ihop till en odefinierbar klump vid åkerkanten. Det går bra. Jag kan.

Ibland ifrågasätter jag om det är värt det men efter varje dålig period kommer bättre dagar. Och de blir fler och fler tills du tillslut står där med ett bra liv i dina händer. Allt går över, även det onda. Det är den insikt jag ofta glömmer när det stormar. Den jag får påminna mig om gång på gång. Hur mörkt det än är så dyker solen alltid upp på horisonten dagen efter. Kraven är inte så jävla höga längre. Låt mig bara få ta mig igenom detta, åtminstone hel och levande.

19:05 2021-11-18/ I could lie, say I like it like that.

Hon kom hem till mig idag. Då jag inte förmådde mig gå den korta vägen ner till mottagningen. Hon satt i min gula fåtölj medan jag satt i min säng med hunden i knät och berättade om allt annat än det som var relevant. Om dåtida husdjur och rävskallar och mina tankar angående tur och otur när jag väljer skor, strumpor eller kaffekoppar. Jag tror jag är påväg att bli galen.

Och i samma mening som jag uttrycker att jag är rädd att de är efter mig säger jag att det är fånigt och totalt befängt att någon skulle lägga så mycket energi på mig att de faktiskt sökte upp mig. Som om jag var värd mödan. Vem fan tror du att du är och vem fan bryr sig.

De sjunger om kärlek i mina hörlurar. Tror jag. När jag fokuserar på texten inser jag att det inte är låt om lyckliga slut. Och musiken känns. Inte för att jag relaterar till orden. Eller för att den är särskilt vacker. Då och nu sammanflätat. Men jag behöver inte lyssna. Jag behöver inte lära mig att uppskatta skitmusiken. Ny musik skrivs varje dag. Nya texter. Och i en annan låt kanske kärleken inte gjorde ont. Och kanske gör inte heller musiken ont i mig.

19:57 2021-11-16/ Skensmärta.

Allt gör inte ont. Allt är inte smärta och elände. Just nu är det överväldigande. Känslan jag aldrig någonsin försökt stanna i. Trots att de bad mig. Bara stanna och låta vågorna välla fram. Känna hur ångesten blev mindre och mindre för att tillslut inte kännas alls. Jag försökte inte ens. Vände mig till piller eller destruktivitet vid första förnimmelsen av känslan. Det onda skulle aldrig kännas. Aldrig.

Hon bad mig sätta en lapp på spegeln i badrummet. Vi skrattade lite åt hur lätt det lät. En simpel lösning på ett komplicerat problem. Med spretiga bokstäver skrev jag: ”du kan må bättre”. Och jag vet att det är sant. Men när jag mår dåligt glömmer jag det. På samma sätt som jag glömmer det onda när jag mår bra. Allt gör inte ont. Inte hela tiden. Inte alltid. Och jag tror det är väldigt viktigt att jag skriver det också.