Jag har inte andats på en vecka. Det låter så dumt när jag skriver det så, men det är exakt så de känns. Som om luften inte når mina lungor. Och jag försöker och jag dövar så gott det går. Men luften tar sig inte hela vägen.
På lördagen äter jag kex till middag. Det är en dålig middag men bättre än ingen middag alls. Pappa sitter i den gula fåtöljen tills jag somnar. Ångesten sitter hela vägen upp i halsen. Trots att all medicin jag möjligen får ta är tagen. Trots nya värdelösa mediciner med risk för tillvänjning föreligger. Det gör fysiskt ont i kroppen. Jag vet inte riktigt vad jag väntar på, men väntar ändå. Att det ska bli bättre har de sagt i 10 års tid nu. När är det okej att ha tröttnat?
Allting är metaforer. Inget är riktigt sanning. Att gå batshit crazy men plocka ihop bitarna och försöka igen. Idag känns det bättre. Imorgon kanske bättre ändå. Jag vet ju rent logiskt att det inte är olidligt för alltid. Men ibland glömmer jag det. Att smärtan inte är konstant. Att allt faktiskt går över.
