18:07 2021-10-31/ Falla.

Det är alltid samma. Nej, nej, nej. Inget tycker så. Det är bara du och din förvridna världsbild. Och de säger det om och om och om igen. Du är ingen hemsk människa. Tillslut väcks en tanke om att jag kanske inte är helt jävla värdelös, trots allt.

Spoiler: det är du visst det.

De tror att jag är god. De professionella. De som har som jobb att lyfta mig ur avgrunden. Och de tror att jag är god. De ytligt bekanta. När jag svarar artigt, skickar styrka, likear, kommenterar, delar.

Du är överallt. På sängbordet, på byrån, på den gula hyllan i hallen. Tro inte för en sekund att jag glömt dig. Eller det oåterkalleliga. Det som det inte finns en ursäkt för.

Jag ville undvika att ramla, 3000 meter, rakt ned i asfalten. 

Men jag tog fallskärmen och lät dig falla.

22:08 2021-10-29/ Döden, döden, döden.

En bild. En vän som dog ung. Nästan ett årtionde har passerat sen du valde att inte stanna. Sen du inte orkade försöka mer. Och jag förstår men jag förlåter dig aldrig.

Det bodde ett mörker i oss. Men medan jag skrek efter hjälp gick du under obemärkt. Så många människor som inte hade en aning. Som såg på varandra förfärat. Hur kunde vi undgått alla tecken? Hur kunde vi inte förstått att något var riktigt fel? Och så samvetet i mig som visste, och som inte skrek lite åt dig också.

Den första men inte den sista. Men smärtan avtar. Förvandlas. Från stickande till molande. Och snart känns det inte alls. Bara när jag ser dig på bild. Bara när jag tänker på allt du kom att missa. Ett årtionde har gått. Jag är så himla säker på att vid det här laget hade det blivit bättre. Men du stannade inte länge nog för att ta reda på det. 

Jag hade gjort mer om jag orkat. Förlåt.

20:59 2021-10-28/ Medicinfet men inte gladare för det.

Jag ville vara normal och fungerande. Plocka bort medicinerna och se vad som gömde sig bakom. Jag ville ta så lite piller som möjligt. Inte 08-12-20-22. Jag ville inte vara nidbilden av en psykstörd. Och mot andras inrådan påbörjade vi projektet.

Två månader senare. Återfall och bakslag och ångest upp i halsen. Jag tror jag vill hoppa av. Be mina principer att dra åt helvete, svälja stoltheten och ta tillbaka det jag uppenbarligen inte kunde leva utan.

Jag kan inte formulera mig. Skriva ord, bilda meningar. Skriver och raderar. Jag kommer tillbaka, snart. Trettiofem gånger starkare, lite gladare och med något viktigt att säga. Vänta på mig.

19:39 2021-10-23/ Ångestlåda.

Om jag tar medicin A redan vid 12 har jag bara medicin B och C för resten av dagen. Och när jag tar medicin B, tre timmar senare, har jag bara medicin C kvar. Så när jag slutligen tar medicin C, jag tror att klockan var 18, då står jag där med skägget i brevlådan och ångesten i handen och bara hoppas att jag kan stå ut. En kväll, en natt. Sen börjar vi om proceduren.

Och jag vill inte lämna tryggheten. De fyra väggarna som håller ångesten på plats. 

Påminnelse: minns du i somras när du mådde bra? När du studsade på stället av energi, när du anmälde dig till föreläsningar, lånade böcker på biblioteket, berättade för världen om ditt nyvunna obskyra intresse? Jag vet att du inte bryr dig nu. När det känns såhär. Men du måste minnas hur du gick dit du ville, när du ville. Hur det inte knöt sig i magen och hur du inte skakade av rädsla och ångest av de små sakerna du egentligen alltid klarat av. Det är sämre men det blir bättre igen. Det blir det alltid. Håll i och håll ut. Allt tar slut, även det onda.

16:07 2021-10-22/ Alldeles för feg.

Det är mer än en känsla. Ett obehag eller ett otrevligt minne. Och jag vet att jag ständigt pratar om det men jag vill inte hitta en samhörighet i andra med liknande berättelser. Vill inte relatera, höra era historier. Jag vill inte veta av det alls. Faktiskt. Så jag avföljer, blockar, blundar. Det är dubbelmoral och det är inte helt rätt. Men jag har inte råd att bry mig. Inte nu. Inte denna höst. 

Jag önskar att jag hade glömt det. Igår helst. 

Otillräckligheten och tröttheten, som en tung grå dimma över allt jag är. Ett symptom eller en biverkan. Ingen riktigt vet längre. Ingen riktigt orkar bry sig.

Jag borde ha tvättat mina sängkläder och jag borde hållit käft. Jag vet att jag har tagit många snedsteg och hur man alltid är antagonisten i någon annans historia. Och jag ska alltid bli en god och kännande människa jag måste bara orka ta mig ett halvt steg från bekvämligheten. The comfort zone. Den gula fåtöljen placerad mitt i rummet.

Och jag säger ifrån, sätter ned foten. Ångrar mig genast och kryper tillbaka.

Publicera.

Radera.

Publicera.

Radera.

Som om det går att ta tillbaka sakerna man redan sagt. Ord som redan funnits till alla andras beskådning. Hela världen vet redan. Stå för det du säger. Idiot.

14:06 2021-01-19/ TV.

Ingen får släcka mina lampor. Och TVn ska alltid vara på. Efter några timmar undrar apparaten om jag fortfarande tittar. Jag har ju inte tittat sen jag satte igång den strax efter att jag öppnat ögonen. Ett nödvändigt, ständigt, bakgrundsljud. Snälla lämna mig inte ensam med mina tankar.

17:42 2021-10-17/ Du bad aldrig om ursäkt.

Det finns låtar jag vägrar radera. Från hjärnan, hjärtat, mina Spotify-listor. 

Men jag lyssnar aldrig.

Jag hoppar över. Jag shufflar - nästa.

Ta tillbaka det som är ditt - sa de. Men jag har tappat så mycket. Varför ska jag så desperat klamra mig fast vid värdelösa låtar som river upp hela själen. Som ett stort blödande sår vid första tonen. Drar mig ner i det som var då. Det som jag vid det här laget rimligtvis borde ha glömt.

Tårarna i halsen. Det svider. Som om en hel ocean under ögonlocken är beredd att ta sig ut, vilken sekund som helst.

Det har gått så lång tid nu.

Jag borde slutat när de slutade. När bältessängen för sista gången rullades ut ur det lilla rummet. När jag lämnade avdelningen för att aldrig återvända. Jag borde lämnat det tunga där, inlåst i ett värdeskåp eller i lådan märkt: ”bortglömt”. Aldrig hämtat det igen. Väntat till den dag det slutligen slängdes.

Du är inte rimlig som känner såhär så jag ber dig att genast sluta.

Tack på förhand.

19:54 2021-10-14/ Bort med aldrig dit.

Den som skriker högst får hjälpen vi alla egentligen förtjänar. Från psykiatrins håll och en miljon likes från okända människor på internet. Jag fick ett behov av att skrika högt. Annars syntes jag inte. Jag blev liten och bortglömd när jag höll käften. Det var så viktigt att poängtera och specificera. Vara tydlig kring galenskapen. Jag känner det fortfarande. Hur de bara lyssnar när jag berättar det värsta. Att jag var(är) sjuk är svårt att undgå. Men varför kommer jag alltid behöva känna att det ändå inte riktigt räknades. Det finns ju människor som hade det värre.

Allt var så himla länge sen nu. Kanske är det till och med över. Alla jobbar mot samma mål. Att aldrig hamna där igen. Men vad är jag om inte sjuk? Nu är tiden att bygga upp något nytt. Nu, inte sen.

Men vart fan ska man börja?

13:58 2021-10-12/ Tre-fyra-fem.

Vi vaknar varje dag med förhoppningen att idag är dagen. Att vi äntligen vaknat på rätt sida, att vi valt rätt fot att sätta mot det slitna sovrumsgolvet först. Som om det gjorde skillnad. Som om något någonsin gjort någon skillnad.

”Bli ditt bästa jag” - som slagord. Men inte idag. Inte nu.

Låt mig bara vara. Totalt jävla värdelös. En tid till.

Jag är en nervös människa. Hela tiden skulle jag vilja påstå. Alltid rädd för något.

Huh.

Ett stilla konstaterande. It is what it is.

15:02 2021-10-11/ Modet och missnöjet.

De växer. Blir större som personer. De klarar sådant de en gång inte klarade av.

Men jag blir mindre.

Och mindre.

Och mindre.

Hela världen framför mina fötter. Drömmar och planer. Mål och möjligheter.

Jag var 16 år och jag visste. Inte bara en önskan. En vetskap.

Jag kunde nå dit jag ville för jag trodde på det. Jag trodde på mig.

Nu, 10 år efteråt, sitter jag i min gula fåtölj och utövar självömkan på bästa sändningstid.

((DET ÄR INTE SYND OM DIG))

Mycket har hänt men det är ingen ursäkt för allt kan adresseras till mig. Jag och mig och alla gånger jag valde fel.

Och jag blir fakturerad för misstagen jag gjorde.

Igen och igen och igen.

Jag var så himla modig. Nu är jag inte särskilt modig längre. Inte alls. Faktiskt.

14:13 2021-10-11/ Don't go away.

Jag har inget behov av att bli ihågkommen. Göra avtryck eller min svaga röst hörd.

Jag har inget behov av att du ska minnas mig sen. Senare. Sjuttiofyra år efteråt.

Nej jag menar det. Glöm mig bara.

Dödsstäda internet och dammsuga upp spåren. Bevisen.

Och två svarta ögon stirrar fortfarande på mig från toppen av en lampskärm. Så jag ska minnas. Vad jag gjorde. Och hur det aldrig kan bli förlåtet. Sen när allt är över. När saker och ting inte längre kan bli tillbakadraget. När jag inte längre kan be om ursäkt.

Förlåt, jag är inte mig själv just nu.

En värdelös ursäkt. Men bättre än tystnad?

Kanske.

You'll pass this on, won't you?

20:22 2021-10-10/ Rimligheten i det hela.

Om jag färgar håret. Om jag målar mina naglar. Om jag äter middag regelbundet. Om jag promenerar med hunden. Om jag umgås med min familj. Om jag återvinner. Om jag bäddar sängen. Om jag diskar. Om jag slänger den dåliga maten i kylskåpet. Om jag ringer min syster. Om jag tar mina mediciner. Om jag borstar mina tänder. Om jag duschar. Om jag dricker koffein i rimliga mängder. Om jag sover på natten. Om jag vaknar varje morgon. Om jag vill, kan, orkar. 

Om jag bara om jag bara om jag bara.