15:42 2021-11-29/ Om jag blundar.

Det är måndag och mamma åker tillbaka igen. Tar det försenade tåget hela vägen hem till Stockholm. Helgen kom och gick och eftersom jag fortfarande kan göra; absolut ingenting, så blev det inte heller särskilt mycket gjort. Mamma fick gå alldeles själv till affären, rasta hundarna, diska, göra mat. Jag känner mig värdelös. Bidrar inte till något. Även fast hon sagt flera gånger att hon vet hur det är nu, och att jag ibland inte kan göra mycket mer än att ligga med täcket över huvudet och vänta på att det ska kännas bara lite lite mindre.

När var det senast såhär illa? Ångesten. Jag klarar mig bättre nu. Och mamma säger att hon är stolt över mig som kan rida ut det. Som har hittat ett sätt som inte är destruktivt. Täcket över huvudet. En minut i taget.

Hönan eller ägget. Jag följer rekommendationerna jag får. Men jag är inmålad i ett hörn. Gör som du vill men skyll dig själv om det går åt helvete. Jag vågar inte. Inte när de säger så. Inte när de säger att det kan bli sju resor värre om jag abrupt slutar med medicinen. Samtidigt känner jag att något är fel. Aldrig har ångesten tett sig så fysiskt i kroppen. Som parasiter i köttet. Jag kan inte andas - jag kan inte andas.

Hade det inte varit för det öppna PTSD-såret hade jag lagt in mig. Hade det inte varit så att den enda hjälpen du får på en avdelning är att någon kikar in i rummet lite då och då. Förhoppningsvis tillräckligt ofta för att du inte ska hinna dö under tiden. Om det inte var så att du är instängd med dina tankar, utan möjlighet att ta en promenad, en dusch eller klappa en hund när det känns som värst. Få panik och istället riskera att bli utsatt för tvångsåtgärder. Stirra in i väggen tills det känns bättre. Då hade jag åkt in. Bett på mina bara knän efter vad-som-helst annat än det här. Men nu går inte det. Och jag tror de flesta både tror och vet att möjliga katastrofer vore bättre än att låsa in mig. Och det är skönt att jag inte är den enda med den åsikten.

Idag hade jag musiken som på replay i min hjärna. Om och om igen. Och det högg, högg, högg. Kan vi snälla lyssna på något annat.

Tillägg: sorry för min pissiga inställning till psykiatrin. Det finns hjälp att få och jag förespråkar alltid att söka hjälp om det behövs. Det är bara svårt att få fram det mellan det brinnande hatet och kritiken. De har gjort mig så illa. 

20:48 2021-11-27/ Aj.

Världen är vit. Jag blir blöt om strumporna när jag går i det frostiga gräset. Allt måste kännas men inte det. Jag blir inte av med känslan. Hur snabbt jag än springer är den mig hack i hälarna. Trots att det borde kännas bra så gör det inte det. Jag är så obeskrivligt trött nu. Hit men inte längre. Jag vill lägga mig och självdö i ett hörn någonstans. Glömma bort att jag finns för bara några sekunder. Men efter varje avslutad dag kommer en ny. Jag vill säga upp prenumerationen. Tack men nej tack.

Positivitet. Jag försöker att avsluta med ord som inviger hopp. Jag är inte död och ibland är det de enda jag kan erbjuda. Kanske inte ett liv värt att leva. Inte nu. Men sen. Jag lovar.

19:28 2021-11-26/ Mindre ont tillsammans.

”Hur mår du?”

Jag mår inte alls bra. Det är därför hon sitter där i den gula fåtöljen torsdag efter torsdag. Det är outtalat. Jag behöver inte säga det längre. Det syns på hela mig. Ångesten sitter i huden. Jag är lätt självlysande som uranglas under en UV-lampa. Eller så syns det i ögonen. Pupiller som hål ända in till själen. Där skymtades något viktigt en gång. Men det var länge sen nu.

Kroppen ilar och jag kan inte sitta still. Jag lägger mig i sängen och drar täcket över huvudet. Låter bli att andas tills det känns bättre. Tillslut gör det det. Allt går över. Även det onda.

Och jag har finbesök från huvudstaden. Ångesten tar inte semester. Men jag är i alla fall inte ensam. Och det är bättre att ha sällskap med ångest än att ha ångest alldeles själv.

20:41 2021-11-21/ Dum på TV.

Tantbenzo och långa dagar som knappt hinner börja förrän jag önskade att de var över. Räknar timmar baklänges, planerar pillerintagen, 12-15-17-20. Så jag inte sitter där utan när det river som värst i bröstet. Så det alltid finns ett piller kvar i värsta fall. Inrutat och utstuderat. Viktiga detaljer; som att inte vakna innan 12. Då räcker inte tabletterna. Och jag lärde mig tidigt att sova bort problemen. Det är en revolterande metod. Jag tror jag kommit att bli lite av en expert.

Men det är okej. Jag är okej. Jag går vilse i skogen bakom åkern men hittar hem igen. Inte en metafor, men funkar även så. Och jag vet att du kanske inte tror mig. Men jag har också förlorat något. Det går inte att stänga av sådär från en dag till en annan. Inte för att det på något sätt är synd om mig. Mina dumma beslut och värdelöst valda ord.

Ett tag kände jag inte något för någon. Jag var helt känslomässigt avtrubbad. Som en robot utförde jag mina sysslor utan empati, utan känsla. Sen, senare, när det kom ifatt mig grät jag framför cancerfondens reklamfilmer och ”barndom utan baksmälla” på TV. Och trots att jag inte tycker om att vara ledsen så kändes det ändå bra att äntligen få vara lite mänsklig. Samtidigt som allt det där jag hann göra nu förvandlades till ett stort grått moln av dåligt samvete som jag alltid får bära med mig.

Men nu är klockan snart tillräckligt för att jag ska få sova.

Så gör vi om allt imorgon.

Igen.

Igen.

Igen.

14:30 2021-11-20/ Rakbladsdöden.

Jag drömmer mardrömmar om de sylvassa metallbitarna. Hur jag letar febrilt utan att hitta en enda. Genom mataffärer och byrålådor. Hur det inte blir tillräckligt eller hur allt går åt helvete. Jag drömmer om gamla barndomsvänner med lindade armar och avsaknad av kroppsdelar. Som om mitt inre försöker reta mig. Hur det aldrig var riktigt tillräckligt. Och hur jag ibland känner att jag har förlorat en del av mig själv när jag gav upp det. Skärandet. Som om det var något värt att spara.

Jag lyckades ha sönder mig totalt och när rädslan lagt sig var jag orimligt nöjd över det. 

Att kalla mig galen var en underdrift.

19:49 2021-11-19/ Att må bättre.

”Är det en bättre dag idag?” Hon säger att hon hör det på mig. På rösten när jag pratar. Och det är en bättre dag. Jag tar ingen extra medicin förrän vid 15 och jag glömmer till och med bort att ta en extra tablett innan jag går ut på åkern med odjuret. Och jag dör inte. Jag faller inte ihop till en odefinierbar klump vid åkerkanten. Det går bra. Jag kan.

Ibland ifrågasätter jag om det är värt det men efter varje dålig period kommer bättre dagar. Och de blir fler och fler tills du tillslut står där med ett bra liv i dina händer. Allt går över, även det onda. Det är den insikt jag ofta glömmer när det stormar. Den jag får påminna mig om gång på gång. Hur mörkt det än är så dyker solen alltid upp på horisonten dagen efter. Kraven är inte så jävla höga längre. Låt mig bara få ta mig igenom detta, åtminstone hel och levande.

19:05 2021-11-18/ I could lie, say I like it like that.

Hon kom hem till mig idag. Då jag inte förmådde mig gå den korta vägen ner till mottagningen. Hon satt i min gula fåtölj medan jag satt i min säng med hunden i knät och berättade om allt annat än det som var relevant. Om dåtida husdjur och rävskallar och mina tankar angående tur och otur när jag väljer skor, strumpor eller kaffekoppar. Jag tror jag är påväg att bli galen.

Och i samma mening som jag uttrycker att jag är rädd att de är efter mig säger jag att det är fånigt och totalt befängt att någon skulle lägga så mycket energi på mig att de faktiskt sökte upp mig. Som om jag var värd mödan. Vem fan tror du att du är och vem fan bryr sig.

De sjunger om kärlek i mina hörlurar. Tror jag. När jag fokuserar på texten inser jag att det inte är låt om lyckliga slut. Och musiken känns. Inte för att jag relaterar till orden. Eller för att den är särskilt vacker. Då och nu sammanflätat. Men jag behöver inte lyssna. Jag behöver inte lära mig att uppskatta skitmusiken. Ny musik skrivs varje dag. Nya texter. Och i en annan låt kanske kärleken inte gjorde ont. Och kanske gör inte heller musiken ont i mig.

19:57 2021-11-16/ Skensmärta.

Allt gör inte ont. Allt är inte smärta och elände. Just nu är det överväldigande. Känslan jag aldrig någonsin försökt stanna i. Trots att de bad mig. Bara stanna och låta vågorna välla fram. Känna hur ångesten blev mindre och mindre för att tillslut inte kännas alls. Jag försökte inte ens. Vände mig till piller eller destruktivitet vid första förnimmelsen av känslan. Det onda skulle aldrig kännas. Aldrig.

Hon bad mig sätta en lapp på spegeln i badrummet. Vi skrattade lite åt hur lätt det lät. En simpel lösning på ett komplicerat problem. Med spretiga bokstäver skrev jag: ”du kan må bättre”. Och jag vet att det är sant. Men när jag mår dåligt glömmer jag det. På samma sätt som jag glömmer det onda när jag mår bra. Allt gör inte ont. Inte hela tiden. Inte alltid. Och jag tror det är väldigt viktigt att jag skriver det också.

18:18 2021-11-16/ Att ifrågasätta någons självmordsförsök.

Det är ingen tävling om vem som var närmast döden. Vems självmordsförsök som var allvarligast. Uppenbarligen dog jag inte. Kontentan var att man _kan_ dö, trots att man inte menade det. Och varesig man tar en överdos eller vandrar på ett tågspår så är döden en risk. Jag tänker inte besvära mig mer för att bevisa(???) att jag hämtats av ambulans och legat på MAVA. Plocka fram journaler eller fråga människorna som var där när det hände, för jag lovar att mina föräldrar aldrig kommer glömma det. Jag har levt med riskfyllda beteenden som inte dödat mig. Tacka fan för det. Det finns självskadebeteenden jag inte berättat om, eftersom jag inte vill inspirera till helt fel saker. Jag har försökt ta mitt liv på psyk. Tuppat av på badrumsgolvet. Fått mina kläder sönderskurna. Det var ett livsfarligt beteende och jag har haft tur att det inte påverkat mig mer. Ingen ska ifrågasätta ens självmordsförsök. Det är både oartigt men framförallt opassande. All tid på sjukhus, psyk och behandlingshem. Klart döden var en risk. Men jag dog aldrig, och det är det viktigaste.

19:49 2021-11-13/ Så dumt att dö nu.

Jag är rädd för döden. Rädd för att somna en natt och aldrig vakna igen. Och det var inte förrän jag slutade jaga döden förstod jag hur skört livet faktiskt var. Rädd för det oändliga. icke-existensen. Rädd för att lämna människor med sorg och saknad. Rädd för att hunden alltid kommer undra vart jag tog vägen och varför jag inte kommer tillbaka och hämtar honom.

Jag kan råka dö fastän jag aldrig menade det. Det är en ständig balansgång. Det destruktiva. Och det vore så ironiskt om jag dog i en olycka nu. Efter alla dessa år. Efter alla resurser lagda på mitt fortsatta levande. Efter att ha slutat försätta mig själv i livsfarliga situationer. Bara dö sådär en dag. Det vore nästan lite pinsamt.

Jag vet inte om jag kommer bli gammal. Men jag tänker satsa på det. Ett långt lyckligt liv värt att leva.

Jag är inte där ännu.

Men jag är påväg.

14:31 2021-11-11/ Peppar, peppar.

Jag tror inte klockan hann bli ens en minut över. Hon är punktlig. Alltid. Jag hinner på de korta minuterna i väntrummet ändå tänka tanken på flykt. Tacka för mig och gå hem igen. Trots att jag förberett mig hela morgonen för detta. Ställt klockan 09:00 för att hinna äta frukost, ta ut hunden och peta i mig diverse piller för att ens våga ta mig den korta vägen dit. Jag är rädd mest hela tiden.

Jag måste dricka mitt morgonkaffe i den röda koppen. Och den plötsliga känslan av att mina gula favoritskor nu betydde otur resulterade i att jag fick ta mina fula, slitna, gympadojor ned till öppenvården.

Rent logiskt vet jag att den röda koppen och mina gula skor inte har någon universell makt. Eller att det inte betyder undergången när min nummerlapp i receptionen har fel nummer. Men sen är jag ändå ingen logisk människa. Så jag fortsätter blunda och rabbla ramsor tills dagen mirakel sker.

Än är det ju inte värre än att jag får ha fula skor på mig.

19:48 2021-11-10/ Jag är gud.

Tänk om jag kunde vara mindre brydd. Mindre medveten om hur allt jag gör blir fel. Små, små, detaljer som gör mig till människa. En människa jag inte tycker om, inte uppskattar, inte vill ha med att göra. Det självcentrerade självföraktet är plågsamt närvarande från sekunden jag öppnar ögonen. Och jag har alltid föraktat den som möter min blick i min badrumsspegel. Jag hatar, hatar, hatar. 

Tills; hybrisen slår till.

Och jag flyger på moln för jag är idealet av människa. Inte fan bryr jag mig om min oförskämdhet där jag tror att jag är bättre än alla andra. För jag är ju bättre än alla andra. Jag är gud och jag borde bli dyrkad. 

Det är inte friskt. Svängningarna. För plötsligt går veckorna och jag återgår till att vara smutsen under dina skor igen. Vi kan kalla det ett sjukdomstillstånd. Glädjen för intensiv. Mörkret för becksvart.

Sen gör vi om det igen och igen och igen.

21:32 2021-11-08/ Saknaden och hatet.

Insikten om reaktionen som aldrig stod i proportion till det som hände. Och hur jag rent logiskt vet de. Att jag förstorar upp det. Att en liten sak blev stor, större, störst. Och att jag, jag och enbart jag var anledningen. Orsaken.

”Du kanske åt maten men det var inte ditt fel att du blev sjuk av den” - en liknelse som skulle hjälpa mig. Kanske kan den hjälpa någon annan. Någon som behöver höra det. Att trots att det var du som försatte dig i situationen till att börja med, så var det inte ditt fel att det dem gjorde skadade dig.

Det var kanske är en överdrift. Men vad gör det för skillnad när jag dag efter dag efter dag jagas av dåtiden. Som om ett ”det var inte så farligt” någonsin hjälpt någon. Jag har bett om ursäkt så många gånger. Jag ber om ursäkt för att jag känner. För min existens. För något jag aldrig valde och nu inte kan bli av med. I min historia finns inga förövare. De gjorde sitt jobb. Förvisso askasst och helt utan empati eller känsla. Men det dem gjorde var inte olagligt. Och det är den lilla detaljen som svider värst. Att det var okej att lämna mig där, ensam, när jag trodde jag skulle dö om jag stängde ögonen. Att det var okej att skratta åt mig. Hålla fast mig. Och lämna mig blottad inför alla.

Men idag tänker jag även på dem som hjälpte mig. På något förvridet sätt saknar jag dem. Hur jag kastade mig mot henne och föll isär på matsalens golv. Och hon hjälpte mig upp och iväg. Sen kändes det bättre.

16:46 2021-11-07/ Ofrivilliga dieter.

Simpelt; äta, sova, ta en promenad i solskenet. Dricka ordentligt och vara snäll mot sig själv. Inget mirakelrecept men gör knappast saker värre. Jag har inte ätit någon frukost. Jag har inte ätit någon lunch heller för den delen. Nu är klockan sexton fyrtiotvå och jag är hungrig. Men för att laga mat måste jag städa köket och för att städa köket måste jag lämna fåtöljen. Jag behöver diska och duscha och dammsuga. Jag måste plocka och slänga och ställa iordning. Jag måste skärpa ihop mig, ta mig i den berömda kragen och göra nått av det här jävla pisslivet. Om bara sekunder ska jag förändra världen. Jag lovar! Men först ska jag diska min kastrull och koka pasta. Sen! Bara vänta!

18:46 2021-11-06/ Pavlovs hundar.

Små, små, piller jag inte tillhandahåller själv. Piller som måste hushållas med. Jag kan inte ta allt på en gång för en ångestfri morgon och sen ha en hel eftermiddag kvar - full av oro som river i bröstet. Idag är en sån (piss)dag då redan vid 18.00 så är allt möjligt extra taget. Inget kvar förutom de stående i 20 och 22 dospåsarna. Man kan få ångest av oron för ångesten i sig. Bli knäpp av förväntan av att nu går allt åt helvete.

Jag tar en kopp kaffe till, låtsas att det hjälper mig. Svart guld mot ångest. Jag inbillar mig att det gör skillnad. För jag brinner inombords och vad som helst är bättre än inget. Jag vet mycket väl att kaffe inte har någon som helst ångestlindrande effekt, snarare tvärt om. Men efter varje kopp kaffe känns det bättre. Vilket absolut kan ha att göra med att jag petar i mig en zyprexa samtidigt. Klassisk betingning. Eller nåt.

13:56 2021-11-04/ All these things we'll one day swallow whole.

Fina ord med ful betydelse. Jag är så rädd, det klär mig ej.

Rädd för morgonen. Rädd för att vakna till samma trötta person jag var igår. I förrgår. Och dagen dessförinnan.

Rädd för att missa allt det där viktiga. Livet som rinner mellan mina fingrar.

Rädd för dagarna som går. Rädd för att det plötsligt har gått sisådär tjugosex år. Och att jag är kvar på samma plats. Uppnått noll komma noll. Ingen mening med något.

Rädd för att dö en dag. Och tänka att det var ett sånt jävla slöseri.

Om livet var en gåva, ville jag inte ha den. Men nu fick jag den ändå. Och då är det lika bra att utnyttja skiten. Leva. Jag är bara inte särskilt bra på det. Ännu.

14:53 2021-11-02/ Amygdala.

Orden. Jag vill plocka dem ur mitt vokabulär. Glömma att jag en gång visste deras betydelse. 

Men du är inte rädd, inte alls faktiskt. För att uttala varje stavelse, bilda meningar. Men du behövde aldrig heller möta det reella. När ett ord blir mer än ett ord. När ord blir handling som blir ett minne som inte kan raderas. Hur mycket jag än försöker förblir de fastetsat i hjärnbarken. Jag kommer aldrig få glömma. Det som hände. Det som inte var olagligt. Det som i vissa fall var befogat. Och kanske är det som är det mest smärtsamma. Att det var helt okej. Ett övergrepp med lagligt stöd.

Och jag vill inte behöva be om ursäkt mer. För mitt ältande, min offerkofta. Du får gärna ta känslan ifrån mig om du vill. Så ska jag springa tills jag kräks och aldrig se tillbaka. En dag slutar det göra ont. Då lovar jag att hålla käften.

18:52 2021-11-01/ fulast i världen.

Så många fel. Defekter. 

Så mycket att ställa tillrätta.

Skavanker och skönhetsfel.

Jag vill bara höra att jag duger.