19:46 2021-12-10/ Att orka när du inte orkar.

Det gör ont igen. Det ilar i kroppen och jag kan inte ligga still. Jag är svettig och äcklig men envisas ändå att ligga med bolltäcket över huvudet. Det känns bäst så. Men ingenting känns riktigt bra. ”Jag vet inte hur jag ska klara det” säger jag. Men sen klarar jag det. Det har jag gjort varje förbannade gång jag yttrat orden. För här sitter jag. Fullkomligt levande och relativt hel.

Efter varje pissig dag kommer en ny dag med nya chanser (att också må förjävligt). På kvällarna känns det lättare. Jag kan äta lite mat. Dricka. Livsnödvändiga saker jag inte har tid med när jag spontanantänt och ligger och brinner. Huvudvärken är så intensiv att jag är kräkfärdig och behöver släcka lamporna. Det blir bättre. Sen sämre. Sen bättre. Sen sämre. En evig karusell. Jag är åksjuk. Jag vill kliva av.

Säg det tills du tror på det själv; imorgon blir bättre dag. Imorgon blir en bättre dag. Imorgon blir en bättre dag.

18:50 2021-12-08/ Säg mig, säg mig.

Generellt känns det, inte lättare, men mindre. Det som hela tiden upptog tankeverksamheten får inte längre lika mycket plats. Jag tänker inte på det. Inte hela tiden. Bara när jag ser något som påminner. Eller när vikarien liknar honom. En befängd tanke att de skulle ha sökt upp mig. Som om de hade tid att bry sig om mig nu, år senare. En ström av patienter som alla blir behandlade på samma undermåliga sätt. Jag ska inte tro att jag är så jävla speciellt.

Jag dricker mitt kaffe. Tvättar mina sängkläder. Promenerar på åkern med hunden. Vågar mer och mer men ändå ingenting. Pappa handlar åt mig. Min samtalskontakt promenerar hit och sitter i min gula fåtölj istället för att jag ska ta mig ner till öppenvården. Jag är tacksam. Men en totalt jävla värdelös människa.

19:40 2021-12-06/ Det skrivna ordet.

Jag hatar mig själv. Och jag trodde alltid att det var det normala. Att våran lott i livet var och förblev att vara sin egen största kritiker. Och vi pratar inte om konstruktiv kritik inte. Vi sågar oss själva vid fotknölarna. Du är ful och dum och allt du producerar är skräp. Vet du? DU är skräp. Till och med ditt självförakt är egoistiskt.

Jag läser. Och läser om. Ångrar mig. Ångrar mig igen. Fram och tillbaka. En halv sekund är jag nöjd sen sköljer skammen övre mig. Vem tror jag att jag är? Varför skulle någon vilja läsa min historia? Alla människor har en historia. Mer eller mindre spännande. Är min misär tillräckligt gripande för att anses intressant? Är det bara en alldaglig historia klädd i svåra ord? Jag fick till mig att jag hade en gåva. Kunde uttrycka mig. Kanske ville de bara vara snälla. Jag ville aldrig vara bra förrän jag hörde att jag var just det - bra. Där och då vaknade prestationsångesten. Jag raderar. Dödsstädar internet. Om om OM det skulle bli nåt av det som antagligen inte alls blir nåt. Då kan jag inte ångra mig. Det skrivna ordet skulle för all framtid vara kvar. Orkar jag verkligen det?

16:31 2021-12-05/ Förlåt sådär tio år efteråt.

Jag drabbas då och då av en äcklig känsla av att allt är på riktigt. Att det inte är en lek det här. Att handlingar har konsekvenser. Att andra blir drabbade av mina dumma beslut.

Jag har glömt det många gånger. En mamma, en bror, en pappa och en syster som fick gå förbi poliserna i hallen. En oro som gjort ont där jag var orsaken. Hur mamma drog efter andan den allra första gången hon såg mina armar och vi fick åka in och laga det jag haft sönder. När hon grät och bad mig komma hem igen. När hon visste att det inte skulle sluta bra, Eller hennes bottenlösa smärta när hon fick höra att de spänt fast mig. Något som kanske gjorde mer ont i henne än det någonsin gjorde i mig. Jag glömmer att smärtan, menad för mig, flyter ut över de andra. Att hand i hand med min ångest går mina anhöriga. Jag har skadat dem, fastän det aldrig var riktigt meningen. Och jag önskar jag kunde be om ursäkt men smärtan försvinner inte. Det som har hänt kan inte raderas.

Men som tack för det ni gjort ska jag finnas. Jag ska stanna här.

Det vore ett sådant slöseri annats.

14:24 2021-12-05/ Den tysta destruktiviteten.

Pappa sitter i min soffa och jag ligger under täcket i sängen, högst fokuserad på att inte självantända och brinna upp där jag ligger. Han sitter där tills jag somnar sen åker han igen.  ”Jag kanske har en tumör i hjärna som trycker på nåt center och därför mår jag såhär” säger jag halvt på skämt till min syster i telefonen dagen efter. Så enkelt det hade varit. Att allt gick att skylla på fysiska faktorer och så kunde man plocka bort den fiktiva tumören och allt blev bra sådär från en dag till en annan. År av ohälsa plötsligt förklarat och botat. Allt skulle bli bra.

Men jag tror inte det finns någon tumör i min hjärna.

Och jag kan inte dela med mig av allt. Det som händer, det som hänt. Vissa saker gör jag bäst i att aldrig uttala. De vill gärna ha alla smaskiga detaljer om destruktiviteten. Men man får ABSOLUT inte skriva om det. Hur man än gör blir det fel ändå. Det går inte att göra dem nöjda. Håll käften men berätta gärna. Om smärtan och det destruktiva och livet som inte blev som jag tänkt mig. Det blir inte rätt hur jag än gör.

12:30 2021-12-02/ Jul utan känsla.

Skräckscenarion och katastroftankar. Tänk om allt skiter sig. Tänk om himlen ramlar ned och solen slocknar. Tänk om telefonen ringer och livet aldrig blir sig likt igen. Ska jag leva länge till är katastrofer oundvikliga. Förr eller senare. Låt allt bara gå åt helvete, så är det gjort sen.

”Du kan få min adventsljusstake, jag vill inte ha den”. Det finns en bra anledning. Rättelse: det finns en anledning, men jag tror inte den klassas som särskilt bra. Jag grabbade tag i vad-som-helst och nu råkade det stå en adventsljusstake med sladd i fönstret på avdelningen, 2018 eller 2019, vem vet? Och de tog tag i mig och de bände den ur mina händer. En förvirrad medpatient satt i fåtöljen. Sen plockades de bort. Och julen kändes inte där. Inte då.

Tur och retur till Rättvik. Jag klarar det men det är fan på håret. Hela tiden på gränsen till en full-blown panikattack. Jag klarar knappt vardagliga sysslor längre. Klarar inte av att lämna den trygghet jag byggt upp i mitt luftslott. Den gula fåtöljen placerad mitt i rummet. Jag är rädd. Mest hela tiden.

11:50 2021-12-01/ Första, andra, tredje.

Du gjorde mig så illa december. Och tro aldrig någonsin jag kommer att få glömma. Jag hatar dig, för det du gjorde mot mig var oförlåtligt.

Jag låter tiden gå. Jag låter veckor bli till månader bli till år. Snart är det så avlägset att vi knappt var samma person du och jag. Cellerna byts ut tillslut, jag blir någon annan. Ibland är det den mest tröstande tanke som finns. Att det inte var mig de höll fast. En annan version av personen jag påstår mig vara. Jag är inte ens säker på att vi bär samma själ, tanke, känsla. För jag blev någon annan där och då. Ett före och ett efter.

Släpp det, gå vidare.