15:42 2021-11-29/ Om jag blundar.

Det är måndag och mamma åker tillbaka igen. Tar det försenade tåget hela vägen hem till Stockholm. Helgen kom och gick och eftersom jag fortfarande kan göra; absolut ingenting, så blev det inte heller särskilt mycket gjort. Mamma fick gå alldeles själv till affären, rasta hundarna, diska, göra mat. Jag känner mig värdelös. Bidrar inte till något. Även fast hon sagt flera gånger att hon vet hur det är nu, och att jag ibland inte kan göra mycket mer än att ligga med täcket över huvudet och vänta på att det ska kännas bara lite lite mindre.

När var det senast såhär illa? Ångesten. Jag klarar mig bättre nu. Och mamma säger att hon är stolt över mig som kan rida ut det. Som har hittat ett sätt som inte är destruktivt. Täcket över huvudet. En minut i taget.

Hönan eller ägget. Jag följer rekommendationerna jag får. Men jag är inmålad i ett hörn. Gör som du vill men skyll dig själv om det går åt helvete. Jag vågar inte. Inte när de säger så. Inte när de säger att det kan bli sju resor värre om jag abrupt slutar med medicinen. Samtidigt känner jag att något är fel. Aldrig har ångesten tett sig så fysiskt i kroppen. Som parasiter i köttet. Jag kan inte andas - jag kan inte andas.

Hade det inte varit för det öppna PTSD-såret hade jag lagt in mig. Hade det inte varit så att den enda hjälpen du får på en avdelning är att någon kikar in i rummet lite då och då. Förhoppningsvis tillräckligt ofta för att du inte ska hinna dö under tiden. Om det inte var så att du är instängd med dina tankar, utan möjlighet att ta en promenad, en dusch eller klappa en hund när det känns som värst. Få panik och istället riskera att bli utsatt för tvångsåtgärder. Stirra in i väggen tills det känns bättre. Då hade jag åkt in. Bett på mina bara knän efter vad-som-helst annat än det här. Men nu går inte det. Och jag tror de flesta både tror och vet att möjliga katastrofer vore bättre än att låsa in mig. Och det är skönt att jag inte är den enda med den åsikten.

Idag hade jag musiken som på replay i min hjärna. Om och om igen. Och det högg, högg, högg. Kan vi snälla lyssna på något annat.

Tillägg: sorry för min pissiga inställning till psykiatrin. Det finns hjälp att få och jag förespråkar alltid att söka hjälp om det behövs. Det är bara svårt att få fram det mellan det brinnande hatet och kritiken. De har gjort mig så illa.