Men jag lyssnar aldrig.
Jag hoppar över. Jag shufflar - nästa.
Ta tillbaka det som är ditt - sa de. Men jag har tappat så mycket. Varför ska jag så desperat klamra mig fast vid värdelösa låtar som river upp hela själen. Som ett stort blödande sår vid första tonen. Drar mig ner i det som var då. Det som jag vid det här laget rimligtvis borde ha glömt.
Tårarna i halsen. Det svider. Som om en hel ocean under ögonlocken är beredd att ta sig ut, vilken sekund som helst.
Det har gått så lång tid nu.
Jag borde slutat när de slutade. När bältessängen för sista gången rullades ut ur det lilla rummet. När jag lämnade avdelningen för att aldrig återvända. Jag borde lämnat det tunga där, inlåst i ett värdeskåp eller i lådan märkt: ”bortglömt”. Aldrig hämtat det igen. Väntat till den dag det slutligen slängdes.
Du är inte rimlig som känner såhär så jag ber dig att genast sluta.
Tack på förhand.
2 kommentarer:
Det är fullt rimlig att du känner såhär. Tyvärr är det så. Det är inte konstigt att båda knopp och kropp reagerar såhär.
💛
Skicka en kommentar