Den som skriker högst får hjälpen vi alla egentligen förtjänar. Från psykiatrins håll och en miljon likes från okända människor på internet. Jag fick ett behov av att skrika högt. Annars syntes jag inte. Jag blev liten och bortglömd när jag höll käften. Det var så viktigt att poängtera och specificera. Vara tydlig kring galenskapen. Jag känner det fortfarande. Hur de bara lyssnar när jag berättar det värsta. Att jag var(är) sjuk är svårt att undgå. Men varför kommer jag alltid behöva känna att det ändå inte riktigt räknades. Det finns ju människor som hade det värre.
Allt var så himla länge sen nu. Kanske är det till och med över. Alla jobbar mot samma mål. Att aldrig hamna där igen. Men vad är jag om inte sjuk? Nu är tiden att bygga upp något nytt. Nu, inte sen.
Men vart fan ska man börja?
1 kommentar:
Precis så, ja, ja, ja! Du sätter ord på det. Skevt och sjukt är det. Men logiskt från vårt perspektiv, tror jag?
Skicka en kommentar