Jag har inget behov av att du ska minnas mig sen. Senare. Sjuttiofyra år efteråt.
Nej jag menar det. Glöm mig bara.
Dödsstäda internet och dammsuga upp spåren. Bevisen.
Och två svarta ögon stirrar fortfarande på mig från toppen av en lampskärm. Så jag ska minnas. Vad jag gjorde. Och hur det aldrig kan bli förlåtet. Sen när allt är över. När saker och ting inte längre kan bli tillbakadraget. När jag inte längre kan be om ursäkt.
Förlåt, jag är inte mig själv just nu.
En värdelös ursäkt. Men bättre än tystnad?
Kanske.
You'll pass this on, won't you?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar