15:02 2021-10-11/ Modet och missnöjet.

De växer. Blir större som personer. De klarar sådant de en gång inte klarade av.

Men jag blir mindre.

Och mindre.

Och mindre.

Hela världen framför mina fötter. Drömmar och planer. Mål och möjligheter.

Jag var 16 år och jag visste. Inte bara en önskan. En vetskap.

Jag kunde nå dit jag ville för jag trodde på det. Jag trodde på mig.

Nu, 10 år efteråt, sitter jag i min gula fåtölj och utövar självömkan på bästa sändningstid.

((DET ÄR INTE SYND OM DIG))

Mycket har hänt men det är ingen ursäkt för allt kan adresseras till mig. Jag och mig och alla gånger jag valde fel.

Och jag blir fakturerad för misstagen jag gjorde.

Igen och igen och igen.

Jag var så himla modig. Nu är jag inte särskilt modig längre. Inte alls. Faktiskt.