Jag mår inte alls bra. Det är därför hon sitter där i den gula fåtöljen torsdag efter torsdag. Det är outtalat. Jag behöver inte säga det längre. Det syns på hela mig. Ångesten sitter i huden. Jag är lätt självlysande som uranglas under en UV-lampa. Eller så syns det i ögonen. Pupiller som hål ända in till själen. Där skymtades något viktigt en gång. Men det var länge sen nu.
Kroppen ilar och jag kan inte sitta still. Jag lägger mig i sängen och drar täcket över huvudet. Låter bli att andas tills det känns bättre. Tillslut gör det det. Allt går över. Även det onda.
Och jag har finbesök från huvudstaden. Ångesten tar inte semester. Men jag är i alla fall inte ensam. Och det är bättre att ha sällskap med ångest än att ha ångest alldeles själv.
3 kommentarer:
Ditt sätt att formulera dig är fantastiskt. Jag älskar dina liknelser och metaforer. Och ja, visst måste det göra mindre ont tillsammans?
Tack snälla du! Betyder mycket när det kommer från dig hehe ^^
<3
Skicka en kommentar