20:41 2021-11-21/ Dum på TV.

Tantbenzo och långa dagar som knappt hinner börja förrän jag önskade att de var över. Räknar timmar baklänges, planerar pillerintagen, 12-15-17-20. Så jag inte sitter där utan när det river som värst i bröstet. Så det alltid finns ett piller kvar i värsta fall. Inrutat och utstuderat. Viktiga detaljer; som att inte vakna innan 12. Då räcker inte tabletterna. Och jag lärde mig tidigt att sova bort problemen. Det är en revolterande metod. Jag tror jag kommit att bli lite av en expert.

Men det är okej. Jag är okej. Jag går vilse i skogen bakom åkern men hittar hem igen. Inte en metafor, men funkar även så. Och jag vet att du kanske inte tror mig. Men jag har också förlorat något. Det går inte att stänga av sådär från en dag till en annan. Inte för att det på något sätt är synd om mig. Mina dumma beslut och värdelöst valda ord.

Ett tag kände jag inte något för någon. Jag var helt känslomässigt avtrubbad. Som en robot utförde jag mina sysslor utan empati, utan känsla. Sen, senare, när det kom ifatt mig grät jag framför cancerfondens reklamfilmer och ”barndom utan baksmälla” på TV. Och trots att jag inte tycker om att vara ledsen så kändes det ändå bra att äntligen få vara lite mänsklig. Samtidigt som allt det där jag hann göra nu förvandlades till ett stort grått moln av dåligt samvete som jag alltid får bära med mig.

Men nu är klockan snart tillräckligt för att jag ska få sova.

Så gör vi om allt imorgon.

Igen.

Igen.

Igen.