Om jag tar medicin A redan vid 12 har jag bara medicin B och C för resten av dagen. Och när jag tar medicin B, tre timmar senare, har jag bara medicin C kvar. Så när jag slutligen tar medicin C, jag tror att klockan var 18, då står jag där med skägget i brevlådan och ångesten i handen och bara hoppas att jag kan stå ut. En kväll, en natt. Sen börjar vi om proceduren.
Påminnelse: minns du i somras när du mådde bra? När du studsade på stället av energi, när du anmälde dig till föreläsningar, lånade böcker på biblioteket, berättade för världen om ditt nyvunna obskyra intresse? Jag vet att du inte bryr dig nu. När det känns såhär. Men du måste minnas hur du gick dit du ville, när du ville. Hur det inte knöt sig i magen och hur du inte skakade av rädsla och ångest av de små sakerna du egentligen alltid klarat av. Det är sämre men det blir bättre igen. Det blir det alltid. Håll i och håll ut. Allt tar slut, även det onda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar