Det bodde ett mörker i oss. Men medan jag skrek efter hjälp gick du under obemärkt. Så många människor som inte hade en aning. Som såg på varandra förfärat. Hur kunde vi undgått alla tecken? Hur kunde vi inte förstått att något var riktigt fel? Och så samvetet i mig som visste, och som inte skrek lite åt dig också.
Den första men inte den sista. Men smärtan avtar. Förvandlas. Från stickande till molande. Och snart känns det inte alls. Bara när jag ser dig på bild. Bara när jag tänker på allt du kom att missa. Ett årtionde har gått. Jag är så himla säker på att vid det här laget hade det blivit bättre. Men du stannade inte länge nog för att ta reda på det.
Jag hade gjort mer om jag orkat. Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar