Pappa sitter i min soffa och jag ligger under täcket i sängen, högst fokuserad på att inte självantända och brinna upp där jag ligger. Han sitter där tills jag somnar sen åker han igen. ”Jag kanske har en tumör i hjärna som trycker på nåt center och därför mår jag såhär” säger jag halvt på skämt till min syster i telefonen dagen efter. Så enkelt det hade varit. Att allt gick att skylla på fysiska faktorer och så kunde man plocka bort den fiktiva tumören och allt blev bra sådär från en dag till en annan. År av ohälsa plötsligt förklarat och botat. Allt skulle bli bra.
Men jag tror inte det finns någon tumör i min hjärna.
Och jag kan inte dela med mig av allt. Det som händer, det som hänt. Vissa saker gör jag bäst i att aldrig uttala. De vill gärna ha alla smaskiga detaljer om destruktiviteten. Men man får ABSOLUT inte skriva om det. Hur man än gör blir det fel ändå. Det går inte att göra dem nöjda. Håll käften men berätta gärna. Om smärtan och det destruktiva och livet som inte blev som jag tänkt mig. Det blir inte rätt hur jag än gör.
2 kommentarer:
Sån igenkännelse i det där att aldrig göra rätt. Hur de gärna vill gotta sig i ens mörker och trauma tills de plötsligt blivit mätta på misären och istället klandrar en för det de en gång fann "spännande".
Ja och statistiken talar sitt tydliga språk. ”Känsligare” texter får mååånga mer visningar än ”tråkiga” vardagstexter. Samtidigt som man gör fel i att skriva om det. HUR SKA DE HA DET egentligen?
Skicka en kommentar