Jag drabbas då och då av en äcklig känsla av att allt är på riktigt. Att det inte är en lek det här. Att handlingar har konsekvenser. Att andra blir drabbade av mina dumma beslut.
Jag har glömt det många gånger. En mamma, en bror, en pappa och en syster som fick gå förbi poliserna i hallen. En oro som gjort ont där jag var orsaken. Hur mamma drog efter andan den allra första gången hon såg mina armar och vi fick åka in och laga det jag haft sönder. När hon grät och bad mig komma hem igen. När hon visste att det inte skulle sluta bra, Eller hennes bottenlösa smärta när hon fick höra att de spänt fast mig. Något som kanske gjorde mer ont i henne än det någonsin gjorde i mig. Jag glömmer att smärtan, menad för mig, flyter ut över de andra. Att hand i hand med min ångest går mina anhöriga. Jag har skadat dem, fastän det aldrig var riktigt meningen. Och jag önskar jag kunde be om ursäkt men smärtan försvinner inte. Det som har hänt kan inte raderas.
Men som tack för det ni gjort ska jag finnas. Jag ska stanna här.
Det vore ett sådant slöseri annats.
2 kommentarer:
Den kändes. Särskilt slutet. Aj men också så jävla fint att du fortfarande är här. Och kommer fortsätta vara det.
<3
Skicka en kommentar