Jag läser. Och läser om. Ångrar mig. Ångrar mig igen. Fram och tillbaka. En halv sekund är jag nöjd sen sköljer skammen övre mig. Vem tror jag att jag är? Varför skulle någon vilja läsa min historia? Alla människor har en historia. Mer eller mindre spännande. Är min misär tillräckligt gripande för att anses intressant? Är det bara en alldaglig historia klädd i svåra ord? Jag fick till mig att jag hade en gåva. Kunde uttrycka mig. Kanske ville de bara vara snälla. Jag ville aldrig vara bra förrän jag hörde att jag var just det - bra. Där och då vaknade prestationsångesten. Jag raderar. Dödsstädar internet. Om om OM det skulle bli nåt av det som antagligen inte alls blir nåt. Då kan jag inte ångra mig. Det skrivna ordet skulle för all framtid vara kvar. Orkar jag verkligen det?
måndag 6 december 2021
19:40 2021-12-06/ Det skrivna ordet.
Jag hatar mig själv. Och jag trodde alltid att det var det normala. Att våran lott i livet var och förblev att vara sin egen största kritiker. Och vi pratar inte om konstruktiv kritik inte. Vi sågar oss själva vid fotknölarna. Du är ful och dum och allt du producerar är skräp. Vet du? DU är skräp. Till och med ditt självförakt är egoistiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vill inte ge dig mer prestationsångest nu, men du ÄR begåvad! Du skriver otroligt fängslande, ärligt, gripande och du beskriver skickligt både händelser och känslor. Tycker du är fantastisk. Jag skulle absolut vilja läsa din historia, och det säger jag inte bara för att vara snäll, jag menar det.
Tack snälla snälla för att du säger så! Det betyder väldigt mycket när det kommer från dig eftersom jag tycker du är så otroligt duktig. Så tack snälla. Det värmer verkligen.
Relaterar till hundra procent. Men det du skriver är viktigt och behövs. Fortsätt. Så länge du orkar.
Tack snälla snälla du <3
Skicka en kommentar